Jag läste en text idag på Jonas Gardells sida. När jag läste den önskade jag (förgäves) att jag hade läst den långt tidigare. Hade jag gjort det hade jag kanske haft något intelligent att delge dig i våras i stället för det jag på ett fumligt sätt försökte få sagt. Vill att du ska veta att du fortfarande finns i mina tankar och att du för alltid kommer finnas kvar där.

Här kommer en kopia på texten:

DU ÄR INTE ENSAM

Det finns dom som gjort dig illa
Det finns dom som inget vet
Det finns dom som gjort en grej av
Att skrika ut din hemlighet
Det finns dom som tog din stolthet
Det finns dom som stal ditt mod
Och dom som ingenting förstod

Dig som ingen känner
Dig som ingen ser
Du som saknar vänner
Och knappt vill andas mer
Hör på mig min kära
Hur ska jag få dig att förstå
Du måste resa dig och gå

Du är inte ensam
Det finns nån som går med dig
Han vill att du ska veta
Han har det som du
Som du

Vägen tom och öde
Gryningsljuset klart
Du står vid busshållplatsen
Bussen kommer snart
Nu lämnar du det gamla
Här tar din barndom slut
Nu tar du steget ut

Och när du har rest dig
Vänd dig inte om
Det finns ingen väg tillbaka
Varifrån du kom
Allt dom vile ge dig
har du rivit och förstört
Allt dom hade att säga - har du redan hört

Du är inte ensam
Det finns någon som går med dig
Hon vet hur det är för hon har själv varit där
Varit där

Det finns nåd för nya världar
Mycket större än den här
Nya skapelser och tider,
Nåd för allt som blir och är
Och alla deras lögner
Betyder ingenting
Tro mig när jag säger
Skammen var aldrig din

Du är inte ensam
Det finns dom som följer dig
Dom vet hur det är,
dom har själva varit där
Du är inte ensam
Det är tid att fatta mod
Vi vill att du ska veta
Att vi har det som du
Som du

Nu tycker jag att det är dags att vi får vara friska, vi har varit sjuka bra länge nu. Det hela började med att Lilleman fick vattkoppor och fick vara hemma i ca en vecka. Ett tag efter det var det Skruttans tur att få vattkoppor - skönt att båda haft det nu så att de slipper det när de är äldre, i slutet av hennes vattkoppsperiod fick Lilleman en variant av kräksjuka vilken började med kaskadspyor som övergick till diarré och avslutades med feber (men bara kvälls-och nattetid konstigt  nog). Denna sista sjukdom gjorde att vi fick ställa in ett julfirande (med barnens farmor) men vi kunde fira med först farfar och sedan åka till ödemarken och mormor och morfar. Tomten hittade dit men var något krasslig och lite hes på rösten. Därefter däckades kärleken så att vi åkte hem lite tidigare än planerat och sedan fick vi ställa in ytterligare ett julfirande med farmor, vi får se när vi kan ta det.

Men nu känner jag att det får vara nog! Vi behöver få vara friska och hinna återhämta krafterna till det är dags att jobba igen, det var väl inte riktigt så här jag hade tänkt mig jullovet.

Vill önska alla mina läsare en god jul!

Sitter här och har en och en halv timme att döda innan det är dags för julbord med jobbet. Nu har äntligen alla elever gått hem, tänk att de gärna är kvar till strax före fem om de får måla om. Undrar om de frivilligt skulle vara kvar så länge om det hade handlat om svenska?!? Så det tog en bra stund innan man kunde värma sig med en kall en... ;) (Framför allt innan man kunde tillse att kyla ner dem) Ser iaf fram emot att få äta lite (mycket) god mat ikväll.

När Nobelfesten visades på tv fick Skruttan titta en stund eftersom hon just nu lever för prinsessor. När vi tittade frågade hon var prins Carl Philip var någonstans och när han väl kom i bild sprang hon fram till tvn och pussade honom. Vi frågade ju givetvis varför hon gjort så, varpå hon svara att hon är kär i honom och blir jätteförlägen - det var svårt att hålla sig för skratt kan jag ju säga :)

Nu var det ett tag sedan jag tog mig tid att sitta ner och skriva lite. Detta för att det varit lite mycket den sista tiden. Det har varit mycket på jobbet, mycket hemma och det är inte slut än... En vecka kvar till jullov - suck, det känns som en evighet. Jag vill ha lov nu, jag behöver lov nu!

Här hemma har ju Lilleman varit prickig hela han och inte har han vett att förstå att han är sjuk utan kör på i samma gamla vanliga tempo, varför ska man ta det lugnt och vila? Sedan ska man ju planera upp hur julhelgen ska firas, till råga på allt så fyller bröderna år innan det blir jul också. Lite mycket blir det. Då ska man hinna handla julklappar, julstäda, fixa sill, skinka gärna baka lite också. Granen ska fram och kläs

Det som varit stressigt på jobbet är att hinna med betygsättning, alla möten som varit sista perioden (som "tar" tid från det man känner att man borde jobba med). Det har känts som om alla möten tar upp all tid man har för planering och rättning, så därför har jag varit väldigt frustrerad och haft svårt att koncentrera mig i vårt arbetsrum, där det i princip aldrig går att få arbetsro. Det är alltid någon elev som vill låna något, hämta något, fråga något eller så ringer telefonen eller så kommer någon kollega och måste prata om något viktigt eller så är det ett möte inplanerat. Pga allt detta måste mer arbete än nödvändigt ske hemifrån på kvällarna vilket inte är så lätt med två småbarn eftersom jag vill prioritera tid med dem när de är vakna. Fast det jobbigaste den här veckan var att få höra att det finns ett RYKTE som säger att jag inte vill jobba kvar och att jag inte gillar de elever jag har. Det är fel! Jag gillar de elever jag har och jag tror på och har höga förhoppningar om dem. Men alla har sina dagar, även lärare, när allt bara känns tungt. Det kan ju bero på många olika anledningar, inte nödvändigtvis jobbet som är den största faktorn, men kanske den som får det att rinna över just den dagen. Jag kan ibland längta tillbaka till gamla 3b, saknar lite av den stämningen vi hade (men det fanns ju perioder som var jobbiga även där).

detta är dagens råd. Tänk efter innan du uttalar önskan om olika saker. I fredags var jag på utvecklingssamtal med Lilleman och fick då veta att ett barn haft vattkoppor men ingen verkade ha blivit smittad eftersom inkubationstiden passerats och ingen annan blivit sjuk. Jag tyckte då att det var lite synd eftersom det ofta är jobbigare att få vattkoppor när man är äldre så då hade det ju varit bra om kidsen fick det nu den här omgången... På kvällen hade han feber men var inte märkbart dålig på något sätt, den gick över och helgen passerade (med glöggfika/ syskonträff). Igår var båda på förskolan och på kvällen när det var dags att sova hittade jag ett tiotal röda prickar. Det var som om jag beställt detta... Idag är han ännu mer prickig och en del har börjat bli vätskefyllda. Varje gång jag kollar har det blivit fler men de verkar inte klia ännu.

Så planerna för resten av dagen är att ta sig en snabbis till apoteket och införskaffa lite "klägg" att smörja på om prickarna börjar klia, även lite febernedsättande behöver inhandlas (förrådet slut).

Nu är det dock dags att sluta skriva för denna gången eftersom Skruttan väntar otåligt på att få slå in en julklapp...

Det Randy skriver om i sin krönika är sant. Det tragiska är att det är vi övriga invånare i Sverige som helt och hållet slukar detta. Vi läser spaltmeter efter spaltmeter om dessa damer och andra lika kändiskåta personer, vars enda mål är att få gå på fest och tillhöra "rätt" krets på Stureplan.

Dags att sluta beundra dessa människor som inte presterar något och vända blickarna mot de som faktiskt jobbar, kämpar och gör något för att vara känd eller ännu hellre hylla alla de som gör något verkligt, något vettigt, något som ger något gott dvs de som gör något för mänskligheten.

Det är ett intressant fenomen att det blir en så stor nyhet att en bimbos pojkvän blir en ny bimbos pojkvän. Den första gör då ett uttalande: "Hon tar mina avlagda..." Varpå pojkvännen känner sig tvingad att göra ett uttalande för att inte hans manlighet ska få sig en törn (i media och allt). Hans uttalande: "Jag blev dumpad". Min fråga är då: blev allt mycket bättre av det uttalandet?

Men den största frågan är: Vem är egentligen den största bimbon av de tre? (Ja, jag anser att även "män" kan vara bimbos)